Accepterad
Ibland önskar jag att jag bara kunde få bli accepterad för den jag är. Att jag bara kunde få sluta oroa mig över att folk ska bli sura på mig.
Jag önskar att jag kunde få slappna av och vara mig själv. Släppa loss utan att oroa mig över att bli dömd.
Jag önskar att saker aldrig hade hänt.
Att jag fått en normal uppväxt och fått må bra.
För det gör jag inte som det är nu. Jag har aldrig mått såhär kasst som jag mår nu. Det har blivit för mycket för mig att klara av.
Jag vet om att jag är stark och att många inte tar sig igenom det jag gjort.
Men som det är nu så vet jag inte om jag kommer ta mig helt ur detta heller. Det börjar bli som att problemen avlöser varandra och mitt psyke är totalt kaos.
Nätterna just nu är det värsta som finns. Tankarna snurrar värre än värst. Jag sover ingenting.
Det är bara ett jävla grubblande.
I detta kaoset har jag tappat aptiten helt dessutom. Vill inte äta. Vill bara sova hela tiden.
Shululu
Inte mycket alls.
Pappa blev frikänd utav hovrätten efter att tingsrätten dömt honom till 7 år. Helt sjukt.
Saken är att jag bryr mig inte om han sitter en månad eller sju år.
Det är bara det att jag vill att han sa få ta sitt straff och få veta att han gjort fel.
Och ni som tror att allt är bullshit, tror ni verkligen på fullaste allvar att jag skulle gå igenom detta bara för att?
Hela processen med tårar sprutandes och sömnlösa nätter fram tills jag somnar av utmattning.
Att hela tiden ha en gnagande oro samtidigt som man ska ta hand om sig med jobb och relationer osv.
Allting jag har förlorat i detta hade varit helt ovärt om det varit en lögn. Jag menar, mina "småsyskon". Mina fina små.
Att inte få ha kontakt med dom. Det svider verkligen.
Till största delen i allting står jag ensam. Varför?
Jo, för att hela alltet har fått mig att inte lita på folk.
Jag har mått piss av allting och svikit mina vänner. Sett folk som varit riktigt goda vänner vända sina ryggar mot mig för att sedan skita i mig och stryka ett streck över vänskapen med en axelryckning. Just för att dom inte vet hur dom ska hantera mig i denna situationen.
Jag vet att jag verkat som en helt psykobitch. Ena sekunden hur glad och sprudlande som helst, för att i nästa sekund inte kunna ta mig upp ur sängen för att jag är full med ångest och oro.
Men nu börjar det vända.
Jag fick min röst hörd i första rättegången och jag får vara glad över det. Varken polisen eller tingsrätten har betvivlat min berättelse en sekund och bara det gör att jag fått upprättelse.
Men jag kan inte sluta fråga mig själv ifall han skulle gjort samma sak om han redan innan vetat hur mycket han skulle förstöra för sin dotter i framtiden med relationer och även i att kunna leva ett normalt liv.
Ni som lämnat mig och som inte vill ha med mig att göra. I don't give a shit!
Jag orkar faktiskt inte bry mig längre och det jag måste göra är att lägga min energi och styrka på att resa mig upp igen och hitta tillbaka till mig själv.
Men jag är glad att jag har mina sambosar, Janina och Alexandra för det är dom som ger mig mest styrka och accepterar mig för den jag är.
Det är dom som jag kan vara galen med.
Nu ska jag duscha och sen möta upp Alexanhdra.
Kände mest för att skriva av mig lite och cred till er som orkat läsa ;)
Micha Hellberg'
