2013-10-24
00:42:15
00:42:15
Bara jag
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Uppdaterar nästan aldrig.
Men tankarna snurrar just nu och har gjort ett tag.
Jag känner mig inte glad. Det är något dom gnager inom mig. Jag känner mig spänd hela tiden och har svårt att slappna av.
Det är jobbigt med såna här perioder. Man sover dåligt och oroligt.
Jag sover liksom inte en hel natt.
Henrik väcker mig ur mardrömmar eller så vaknar jag av mig själv och tittar på klockan.
Men morgonen är värst. Då är jag ensam hemma och har svårt att komma upp. Riktigt svårt. Det finns ingen energi att hitta för att komma upp ur sängen.
Samtidigt får jag negativ kritik ifrån höger och vänster. Jag ler och ser ut att ta det bra som vanligt. Men det är svårt.
Jag är en människa som inte visar känslor utåt. Utan det är en sak jag tar med Henrik. Min fina älskade henrik, min prins!
Jag var på calor idag. Jag sjöng och var faktiskt riktigt nervös. Såpass att texterna jag egentligen kan försvann ur minnet. Det hela blev oförberett och jag själv tyckte inte att det kändes bra.
Men jag sjöng för Henrik och han gillade det. Det var det enda viktiga ikväll!
Jag älskar min pojkvän mest av allt på hela jorden.
Han är min klippa och nu ska jag krypa nära honom i sängen och somna i hans famn!
Micha Hellberg'
2013-06-11
00:11:00
00:11:00
Eviga tankar
Det är ofta som tankarna snurrar.
Det senaste året för mig har rent ut sagt varit ett helvete. I september trodde jag ärligt att jag inte skulle leva nu. Jag hade verkligen planerat precis hur jag skulle få slut på allt.
Jag brände alla mina pengar på alkohol och söp mig full i stort sett varenda kväll.
Sedan gick jag över till att sova bort dagarna. Jag åt ingenting och rasade i vikt. Sammanlagt tappade jag 16-18 kg på två månader.
Med andra ord mådde jag uselt.
Alla känslor som jag tryckt undan i månader kom ikapp mig. Och jag kom till insikt med att jag inte skulle få se mina fina småsyskon mer. Det gjorde nog ondast av allt.
Ondare än att jag inte längre skulle komma att ha kontakt med min farmor som i hela mitt liv varit min bästa vän.
Hade jag dock vetat innan hur hon skulle bete sig mot mig och att jag egentligen inte kunde lita på henne så hade jag antagligen inte haft samma kontakt med henne.
Hur hon betedde sig under den mest kaotiska perioden med att anklaga mig för att ljuga om allting och kalla mig för dittan och datten. Det gjorde ont.
Min farmor som jag pratat med nästan dagligen under hela mitt liv.
Min farmor som gjorde blommig falukorv till mig och som stickade raggsockar åt mig.
Jag saknar henne. men kan hon inte förstå att jag faktiskt har talat sanning och att hennes son agerat på ett sätt som varit orätt.
Då får jag helt enkelt klara mig med att leva utan henne.
Sen finns det vissa saker som jag aldrig kommer att förstå.
Hur kan hon anklaga mig för att ljuga när hon lämnade en man som gjort ungefär samma sak?
Varför skulle jag ljuga och inte den andre personen.
Sen finns det vissa andra saker i det hela.
Jag har alltid varit min pappas flicka och har nästan alltid kommit bra överens med honom. Visst att man haft tonårsbråken osv. Men det hör liksom till.
Vi var ändå ganska bra vänner och jag var med honom när han fixade med mopeder osv nära jag var liten.
Jag valde att bo med honom när han lämnade mamma.
Så hur kommer det sig att om han nu är oskyldigt i allting. Varför har han då inte på något sätt försökt kontakta mig och ifrågasätta hela den här grejen?
Han har både telefonnummer och mailadresser till mig.
Han hade även kunnat få fram min adress, precis som min farmor när hon skickade varenda bild hon hade på mig.
Hon klippte även isär bilder på mig och andra för att radera mig totalt.
Ändå läser hon bloggen jag har.
(Åter igen finns det ip adresser så att jag kan se vem som läser och kommenterar.)
Men en sak som jag är glad över idag och som gjort att jag fått tillbaka livsglädjen.
Det är att jag har min fina Henke. Mina fina kille och sambo som betyder allt för mig.
Han kompletterar mig på alla plan och vi känner varandra utan och innan. Han är det största stödet jag någonsin haft.
Han står stark vid min sida igenom varenda ångestattack och mardröm. Och även varenda aptitlösa dag. Han är min prins.
Min verkliga prins!
Jag älskar honom.
Jag längtar så tills den dagen vi har ett stabilt boende och fina små barn. Barn som blir en del av oss båda.
Dessutom är jag lycklig över att jag har ett jobb att gå till varje dag.
En fast inkomst och en plan med mitt liv. Ett mål som är nåbart.
Ett mål som jag garanterat nått om ett par år.
Med Henke går allt.
Henrik, jag älskar dig av hela mitt hjärta!
Det senaste året för mig har rent ut sagt varit ett helvete. I september trodde jag ärligt att jag inte skulle leva nu. Jag hade verkligen planerat precis hur jag skulle få slut på allt.
Jag brände alla mina pengar på alkohol och söp mig full i stort sett varenda kväll.
Sedan gick jag över till att sova bort dagarna. Jag åt ingenting och rasade i vikt. Sammanlagt tappade jag 16-18 kg på två månader.
Med andra ord mådde jag uselt.
Alla känslor som jag tryckt undan i månader kom ikapp mig. Och jag kom till insikt med att jag inte skulle få se mina fina småsyskon mer. Det gjorde nog ondast av allt.
Ondare än att jag inte längre skulle komma att ha kontakt med min farmor som i hela mitt liv varit min bästa vän.
Hade jag dock vetat innan hur hon skulle bete sig mot mig och att jag egentligen inte kunde lita på henne så hade jag antagligen inte haft samma kontakt med henne.
Hur hon betedde sig under den mest kaotiska perioden med att anklaga mig för att ljuga om allting och kalla mig för dittan och datten. Det gjorde ont.
Min farmor som jag pratat med nästan dagligen under hela mitt liv.
Min farmor som gjorde blommig falukorv till mig och som stickade raggsockar åt mig.
Jag saknar henne. men kan hon inte förstå att jag faktiskt har talat sanning och att hennes son agerat på ett sätt som varit orätt.
Då får jag helt enkelt klara mig med att leva utan henne.
Sen finns det vissa saker som jag aldrig kommer att förstå.
Hur kan hon anklaga mig för att ljuga när hon lämnade en man som gjort ungefär samma sak?
Varför skulle jag ljuga och inte den andre personen.
Sen finns det vissa andra saker i det hela.
Jag har alltid varit min pappas flicka och har nästan alltid kommit bra överens med honom. Visst att man haft tonårsbråken osv. Men det hör liksom till.
Vi var ändå ganska bra vänner och jag var med honom när han fixade med mopeder osv nära jag var liten.
Jag valde att bo med honom när han lämnade mamma.
Så hur kommer det sig att om han nu är oskyldigt i allting. Varför har han då inte på något sätt försökt kontakta mig och ifrågasätta hela den här grejen?
Han har både telefonnummer och mailadresser till mig.
Han hade även kunnat få fram min adress, precis som min farmor när hon skickade varenda bild hon hade på mig.
Hon klippte även isär bilder på mig och andra för att radera mig totalt.
Ändå läser hon bloggen jag har.
(Åter igen finns det ip adresser så att jag kan se vem som läser och kommenterar.)
Men en sak som jag är glad över idag och som gjort att jag fått tillbaka livsglädjen.
Det är att jag har min fina Henke. Mina fina kille och sambo som betyder allt för mig.
Han kompletterar mig på alla plan och vi känner varandra utan och innan. Han är det största stödet jag någonsin haft.
Han står stark vid min sida igenom varenda ångestattack och mardröm. Och även varenda aptitlösa dag. Han är min prins.
Min verkliga prins!
Jag älskar honom.
Jag längtar så tills den dagen vi har ett stabilt boende och fina små barn. Barn som blir en del av oss båda.
Dessutom är jag lycklig över att jag har ett jobb att gå till varje dag.
En fast inkomst och en plan med mitt liv. Ett mål som är nåbart.
Ett mål som jag garanterat nått om ett par år.
Med Henke går allt.
Henrik, jag älskar dig av hela mitt hjärta!
Micha Hellberg'
2012-11-28
18:30:29
18:30:29
Önskar man slapp känna
Det har varit några kaotiska veckor.
Nu när alla tror att allting är över, för att rättsprocessen är det. Då börjar min riktiga kamp. Min mentala kamp.
Jag är splittrad i mig själv. Trasig.
Det är som att man bär en mask en mask som har ett påklistrat leende. Man går med den hela dagen som en del av sig själv. Visar alla hur glad man är och vilken energi man har. En falsk fasad, en vandrande vägg där ingenting tränger igenom. Inte just då.
Det är när jag kommer hem och stänger in mig i mitt rum som det värsta börjar. Då kommer alla tankar på allting och ångesten kommer ikapp.
Alla ord ifrån folk runt mig ekar i huvudet och det blir ett totalt kaos av åsikter till höger och vänster.
Paniken växer sig starkare och starkare och då sitter man där och kan knappt andas. Man önskar att man slapp existera.
När man även i allting har en oerhörd ångest över mat och skräck för att gå upp i vikt. Då blir det dubbel ångest. När man väl förlorat runt 16 kg på ganska kort tid. Då kommer tankarna krypandes för varje gram vågen visar plus.
Att kunna äta mat varje dag är bara att glömma.
Varenda minus på vågen blir som en kick. En känsla av att man lyckas med någonting. En liten sak mitt i allt misslyckande, mitt i känslan av att vara värdelös och inte räcka till.
När man ligger i sängen i ett mörkt rum utan att orka prata med någon eller träffa någon. Då känner man sig som den värsta vännen någon kan ha.
Var finns jag när mina vänner behöver mig?
I mitt mörka rum och tycker synd om mig själv..?
Micha Hellberg
2012-11-18
00:07:07
00:07:07
Fina vänner och punk på högsta volym
All ångest blir starkare och starkare.
Minnen som jag hade förträngt kommer tillbaka och blir det jag drömmer om när jag sover. Varje gång jag blir trött kommer ångesten smygande eftersom jag vet att resultatet av sömnen blir att jag vaknar av en mardröm då det känns som jag upplever övergreppen ännu en gång.
Jag vaknar inte utvilad som jag borde göra. Jag vaknar oftast stressad och med tårar rinnande.
Jag skulle kunna betala vad som helst för att få en natts lugn sömn. Bara att få somna och vakna utvilad.
Det jag gör nu och som jag blivit expert på är att dra fram leendet. Se stark ut medan jag faller i tusentals bitar på insidan. Håller upp en fasad för att då och då smyga in på toaletten och bara andas ut innan det är dags att gå ut med leendet på igen.
Jag har förstått att jag är stark, men jag är fortfarande inte odödlig. Trots att jag gärna vill inbilla mig det.
Allt för ofta när folk kommer till mig med sina problem och ställer frågan "orkar du?" så svarar jag "det är klart, jag är en odödlig speedy gonzales. jag är stålkvinnan."
Jag måste verkligen lära mig att säga nej. Iallafall fram tills jag kan bära min egen ryggsäck.
Vad som är tur för mig är att jag är såpass lyckligt lottad att jag bor med fina vänner och har en hel drös till med fina vänner runt mig.
Det är dem som håller mig vid liv, dem som hjälper mig att andas. Det är dem som får mig att orka gå upp ur sängen och göra saker och ting för att sikta på ett bättre och friskare liv.
Nu sitter jag i mitt rum och lyssnar på skumdum och skriver om störda minnen med Pällän samtidigt som jag ler för mig själv mitt i allt elände.
Micha Hellberg'
Minnen som jag hade förträngt kommer tillbaka och blir det jag drömmer om när jag sover. Varje gång jag blir trött kommer ångesten smygande eftersom jag vet att resultatet av sömnen blir att jag vaknar av en mardröm då det känns som jag upplever övergreppen ännu en gång.
Jag vaknar inte utvilad som jag borde göra. Jag vaknar oftast stressad och med tårar rinnande.
Jag skulle kunna betala vad som helst för att få en natts lugn sömn. Bara att få somna och vakna utvilad.
Det jag gör nu och som jag blivit expert på är att dra fram leendet. Se stark ut medan jag faller i tusentals bitar på insidan. Håller upp en fasad för att då och då smyga in på toaletten och bara andas ut innan det är dags att gå ut med leendet på igen.
Jag har förstått att jag är stark, men jag är fortfarande inte odödlig. Trots att jag gärna vill inbilla mig det.
Allt för ofta när folk kommer till mig med sina problem och ställer frågan "orkar du?" så svarar jag "det är klart, jag är en odödlig speedy gonzales. jag är stålkvinnan."
Jag måste verkligen lära mig att säga nej. Iallafall fram tills jag kan bära min egen ryggsäck.
Vad som är tur för mig är att jag är såpass lyckligt lottad att jag bor med fina vänner och har en hel drös till med fina vänner runt mig.
Det är dem som håller mig vid liv, dem som hjälper mig att andas. Det är dem som får mig att orka gå upp ur sängen och göra saker och ting för att sikta på ett bättre och friskare liv.
Nu sitter jag i mitt rum och lyssnar på skumdum och skriver om störda minnen med Pällän samtidigt som jag ler för mig själv mitt i allt elände.
Micha Hellberg'
2012-10-15
18:02:26
18:02:26
Shululu
Vad händer i livet?
Inte mycket alls.
Pappa blev frikänd utav hovrätten efter att tingsrätten dömt honom till 7 år. Helt sjukt.
Saken är att jag bryr mig inte om han sitter en månad eller sju år.
Det är bara det att jag vill att han sa få ta sitt straff och få veta att han gjort fel.
Och ni som tror att allt är bullshit, tror ni verkligen på fullaste allvar att jag skulle gå igenom detta bara för att?
Hela processen med tårar sprutandes och sömnlösa nätter fram tills jag somnar av utmattning.
Att hela tiden ha en gnagande oro samtidigt som man ska ta hand om sig med jobb och relationer osv.
Allting jag har förlorat i detta hade varit helt ovärt om det varit en lögn. Jag menar, mina "småsyskon". Mina fina små.
Att inte få ha kontakt med dom. Det svider verkligen.
Till största delen i allting står jag ensam. Varför?
Jo, för att hela alltet har fått mig att inte lita på folk.
Jag har mått piss av allting och svikit mina vänner. Sett folk som varit riktigt goda vänner vända sina ryggar mot mig för att sedan skita i mig och stryka ett streck över vänskapen med en axelryckning. Just för att dom inte vet hur dom ska hantera mig i denna situationen.
Jag vet att jag verkat som en helt psykobitch. Ena sekunden hur glad och sprudlande som helst, för att i nästa sekund inte kunna ta mig upp ur sängen för att jag är full med ångest och oro.
Men nu börjar det vända.
Jag fick min röst hörd i första rättegången och jag får vara glad över det. Varken polisen eller tingsrätten har betvivlat min berättelse en sekund och bara det gör att jag fått upprättelse.
Men jag kan inte sluta fråga mig själv ifall han skulle gjort samma sak om han redan innan vetat hur mycket han skulle förstöra för sin dotter i framtiden med relationer och även i att kunna leva ett normalt liv.
Ni som lämnat mig och som inte vill ha med mig att göra. I don't give a shit!
Jag orkar faktiskt inte bry mig längre och det jag måste göra är att lägga min energi och styrka på att resa mig upp igen och hitta tillbaka till mig själv.
Men jag är glad att jag har mina sambosar, Janina och Alexandra för det är dom som ger mig mest styrka och accepterar mig för den jag är.
Det är dom som jag kan vara galen med.
Nu ska jag duscha och sen möta upp Alexanhdra.
Kände mest för att skriva av mig lite och cred till er som orkat läsa ;)
Micha Hellberg'
Inte mycket alls.
Pappa blev frikänd utav hovrätten efter att tingsrätten dömt honom till 7 år. Helt sjukt.
Saken är att jag bryr mig inte om han sitter en månad eller sju år.
Det är bara det att jag vill att han sa få ta sitt straff och få veta att han gjort fel.
Och ni som tror att allt är bullshit, tror ni verkligen på fullaste allvar att jag skulle gå igenom detta bara för att?
Hela processen med tårar sprutandes och sömnlösa nätter fram tills jag somnar av utmattning.
Att hela tiden ha en gnagande oro samtidigt som man ska ta hand om sig med jobb och relationer osv.
Allting jag har förlorat i detta hade varit helt ovärt om det varit en lögn. Jag menar, mina "småsyskon". Mina fina små.
Att inte få ha kontakt med dom. Det svider verkligen.
Till största delen i allting står jag ensam. Varför?
Jo, för att hela alltet har fått mig att inte lita på folk.
Jag har mått piss av allting och svikit mina vänner. Sett folk som varit riktigt goda vänner vända sina ryggar mot mig för att sedan skita i mig och stryka ett streck över vänskapen med en axelryckning. Just för att dom inte vet hur dom ska hantera mig i denna situationen.
Jag vet att jag verkat som en helt psykobitch. Ena sekunden hur glad och sprudlande som helst, för att i nästa sekund inte kunna ta mig upp ur sängen för att jag är full med ångest och oro.
Men nu börjar det vända.
Jag fick min röst hörd i första rättegången och jag får vara glad över det. Varken polisen eller tingsrätten har betvivlat min berättelse en sekund och bara det gör att jag fått upprättelse.
Men jag kan inte sluta fråga mig själv ifall han skulle gjort samma sak om han redan innan vetat hur mycket han skulle förstöra för sin dotter i framtiden med relationer och även i att kunna leva ett normalt liv.
Ni som lämnat mig och som inte vill ha med mig att göra. I don't give a shit!
Jag orkar faktiskt inte bry mig längre och det jag måste göra är att lägga min energi och styrka på att resa mig upp igen och hitta tillbaka till mig själv.
Men jag är glad att jag har mina sambosar, Janina och Alexandra för det är dom som ger mig mest styrka och accepterar mig för den jag är.
Det är dom som jag kan vara galen med.
Nu ska jag duscha och sen möta upp Alexanhdra.
Kände mest för att skriva av mig lite och cred till er som orkat läsa ;)
Micha Hellberg'
2012-06-08
16:51:40
16:51:40
.
2012-06-07
17:06:51
17:06:51
Med Tove
Sitter här i Toves kök och bara är.
Det var ett litet tag sen vi sågs nu så det är mysigt att vara här.
Tove bakar massa bröd och jag sitter här och pratar om allt mellan himmel och jord.
Senare idag ska jag träffa Emma och ta ett glas i stan. Det blir nog en trevlig kväll. :)
Känns som en bra spenderad ledig dag.
Micha Hellberg'
2012-06-06
23:40:52
23:40:52
Open stage och virrpanna!
Sitter på calor på open stage. Har fina vänner runt mig. Men vet inte riktigt om jag kan njuta av kvällen egentligen.
Har mycket tankar dom snurrar.
De som känner mig vet ju vilken stor grubblare jag är. Mina tankar svävar iväg jävligt mycket just nu kan jag säga.
Har hämtat alla mina saker hos min far och det var inte lätt kan jag säga med stor ärlighet. Det var riktigt tungt!
Bemötandet var inte heller det lättaste. Men att visa mig stark har ju blivit lite av min sak. Det bara är så.
Hade iallafall en mysig grillstund med mamma, bröderna och Martin efter allt. Det var skönt!
Micha Hellberg'
2012-02-06
03:11:47
03:11:47
Nattbloggande
Jag vill mest bara be om ursäkt med detta inlägg.
Då många utav er tog mitt inlägg med saker ni inte visste om mig på alldeles för stort allvar så måsrte jag få säga förlåt.
Och även ge er en förklaring.
Jag har ätstörningar för det första. Det har jag haft ett tag nu, iallafall sedan jag var ungefär 13-14 år gammal.
Det kom ifrån början av att jag fick höra ifrån folk att jag var tjockare än mina vänner och speciellt fick jag höra att jag var större än min kusin.
Jag har alltid haft en bredare kropp än henne. Alltid en storlek större.
Men vad fan spelar det för roll egentligen?
Om man ser på det idag vilken sists jag sitter i med mitt ätande så kanske man förstår hur onödiga alla kommentarer var.
Jag har försökt i flera år att äta regelbundet och bra. Men det slutar hela tiden med att jag antingen inte äter alls, äter för mycket eller gör mig av med maten på ett eller annat sätt.
Och när jag tittar på hur saker är idag så inser jag även själv att det inte är normalt att äta lika stora portioner som min 11 år gamla lillasyster då jag väl äter.
Sedan var det det där med självmordstankarna.
Alla människor har dem eller har haft dem någon gång i livet. Men det behöver inte betyda att man är självmordsbenägen.
Där är skillnaden. Jag har tankarna ofta. Men jag är inte benägen till att göra handling av dem.
Tro mig vänner, jag är starkare än så. Det finns för mycket att gå miste om och jag skulle aldrig kunna göra så mot mina vänner. Mot de som älskar mig.
Jag har en kämparglöd i mig som jag vet är unik.
Jag tar mig igenom allt!!
Micha Hellberg'
Då många utav er tog mitt inlägg med saker ni inte visste om mig på alldeles för stort allvar så måsrte jag få säga förlåt.
Och även ge er en förklaring.
Jag har ätstörningar för det första. Det har jag haft ett tag nu, iallafall sedan jag var ungefär 13-14 år gammal.
Det kom ifrån början av att jag fick höra ifrån folk att jag var tjockare än mina vänner och speciellt fick jag höra att jag var större än min kusin.
Jag har alltid haft en bredare kropp än henne. Alltid en storlek större.
Men vad fan spelar det för roll egentligen?
Om man ser på det idag vilken sists jag sitter i med mitt ätande så kanske man förstår hur onödiga alla kommentarer var.
Jag har försökt i flera år att äta regelbundet och bra. Men det slutar hela tiden med att jag antingen inte äter alls, äter för mycket eller gör mig av med maten på ett eller annat sätt.
Och när jag tittar på hur saker är idag så inser jag även själv att det inte är normalt att äta lika stora portioner som min 11 år gamla lillasyster då jag väl äter.
Sedan var det det där med självmordstankarna.
Alla människor har dem eller har haft dem någon gång i livet. Men det behöver inte betyda att man är självmordsbenägen.
Där är skillnaden. Jag har tankarna ofta. Men jag är inte benägen till att göra handling av dem.
Tro mig vänner, jag är starkare än så. Det finns för mycket att gå miste om och jag skulle aldrig kunna göra så mot mina vänner. Mot de som älskar mig.
Jag har en kämparglöd i mig som jag vet är unik.
Jag tar mig igenom allt!!
Micha Hellberg'
2012-02-05
03:07:16
03:07:16
Vad ni inte visste
Jag ska berätta något som ni inte vet.
Något som ni aldrig trott om lilla "starka" Micha.
Hon som alltid klarar sig igenom allting själv och är sådär väldans stark och inte behöver något stöd.
Ni vet hon som aldrig behöver fälla tårar eller vara negativ osv.
Men sanningen är annorlunda.
Visste ni att..
jag gråter mig till sömns nästan varje natt.
jag har ångest så jag skakar om kvällarna.
jag litar knappt på människor längre.
jag känner mi sviken och ensam nästan hela tiden.
jag känner det som att ingen förstår mig, någonsin.
jag kan nästan aldrig sova på nätterna utan ligger vaken till på morgonen.
jag har ätstörningar.
jag får ångest när jag kommer att tänka på vad jag ätit på en dag.
jag vill dö när jag äter mer än 1000 kcal på en dag.
jag har blivit utnyttjad.
jag har självmordstankar dagligen.
jag har planerat min begravning.
jag är trots detta glad och positiv utåt.
Micha Hellberg'
Något som ni aldrig trott om lilla "starka" Micha.
Hon som alltid klarar sig igenom allting själv och är sådär väldans stark och inte behöver något stöd.
Ni vet hon som aldrig behöver fälla tårar eller vara negativ osv.
Men sanningen är annorlunda.
Visste ni att..
jag gråter mig till sömns nästan varje natt.
jag har ångest så jag skakar om kvällarna.
jag litar knappt på människor längre.
jag känner mi sviken och ensam nästan hela tiden.
jag känner det som att ingen förstår mig, någonsin.
jag kan nästan aldrig sova på nätterna utan ligger vaken till på morgonen.
jag har ätstörningar.
jag får ångest när jag kommer att tänka på vad jag ätit på en dag.
jag vill dö när jag äter mer än 1000 kcal på en dag.
jag har blivit utnyttjad.
jag har självmordstankar dagligen.
jag har planerat min begravning.
jag är trots detta glad och positiv utåt.
Micha Hellberg'
2011-09-21
14:38:17
14:38:17
Ett mindre kaos i tillvaron
Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev sist.
Men det har varit ett mindre kaos i livet just nu.
Jag flyttade från min pappa ner till min brors lägenhet och har haft fullt upp med att få ordning på en massa saker under ett par veckor.
Ändå är det fortfarande kvar att göra och greja med.
Dessutom jobbar jag massor och pluggar samtidigt så dagarna flyter ihop lite som det ser ut just nu.
Igår var första gången på länge som jag tog en promenad utan att vara påväg någonstans, det var riktigt skönt.
Jag kunde även sätta mig i soffan på kvällen och bara slappna av, vilket jag heller inte kunnat göra på ett bra tag.
Jag ska dessutom ta tag i min träning och mitt ätande på riktigt nu. Det är inte hållbart hur jag lever nu. Och jag tänker att bloggen ska bli mitt centrum för att lyckas hålla det.
Jag kommer att skriva hur det går och hur det känns.
Och även de gånger jag misslyckas totalt kommer jag att skriva om.
Ingen människa är perfekt och det är viktigt att folk ser (även jag) att man får misslyckas ibland.
Att sitta på röven hela dagen och sen äta max en till två gånger om dagen är inte bra för kroppen och att jag dessutom har magkatarr gör saken ännu värre.
Nu ska jag bli kvitt katarren en gång för alla.
Och hur ska jag göra detta?
Jo, jag ska först och främst börja med att äta regelbundet och att äta frukost.
Vilket jag inte gjort sen jag var ungefär åtta år gammal och mamma dukade fram maten.
Sedan ska jag även börja promenera efter jobbet.
En promenad kan innebära att jag går fyra hållplatser istället för att åka ända hem. Så det är enklare än man tror. Det handlar ju egentligen mest om att ta sig i kragen.
Nu ska viktuppgången bort. :P
Godis, cola, glass osv är saker som man äter på lördagar ELLER söndagar. Inte både och.
Vi hörs ikväll.
Micha Hellberg'
Men det har varit ett mindre kaos i livet just nu.
Jag flyttade från min pappa ner till min brors lägenhet och har haft fullt upp med att få ordning på en massa saker under ett par veckor.
Ändå är det fortfarande kvar att göra och greja med.
Dessutom jobbar jag massor och pluggar samtidigt så dagarna flyter ihop lite som det ser ut just nu.
Igår var första gången på länge som jag tog en promenad utan att vara påväg någonstans, det var riktigt skönt.
Jag kunde även sätta mig i soffan på kvällen och bara slappna av, vilket jag heller inte kunnat göra på ett bra tag.
Jag ska dessutom ta tag i min träning och mitt ätande på riktigt nu. Det är inte hållbart hur jag lever nu. Och jag tänker att bloggen ska bli mitt centrum för att lyckas hålla det.
Jag kommer att skriva hur det går och hur det känns.
Och även de gånger jag misslyckas totalt kommer jag att skriva om.
Ingen människa är perfekt och det är viktigt att folk ser (även jag) att man får misslyckas ibland.
Att sitta på röven hela dagen och sen äta max en till två gånger om dagen är inte bra för kroppen och att jag dessutom har magkatarr gör saken ännu värre.
Nu ska jag bli kvitt katarren en gång för alla.
Och hur ska jag göra detta?
Jo, jag ska först och främst börja med att äta regelbundet och att äta frukost.
Vilket jag inte gjort sen jag var ungefär åtta år gammal och mamma dukade fram maten.
Sedan ska jag även börja promenera efter jobbet.
En promenad kan innebära att jag går fyra hållplatser istället för att åka ända hem. Så det är enklare än man tror. Det handlar ju egentligen mest om att ta sig i kragen.
Nu ska viktuppgången bort. :P
Godis, cola, glass osv är saker som man äter på lördagar ELLER söndagar. Inte både och.
Vi hörs ikväll.
Micha Hellberg'
2011-08-23
14:49:31
14:49:31
falskhet
Det är sällan människor faktiskt visar sig vara de man trodde att dom är.
Det är klart att alla förändras med tiden och det är inget som man kan göra något åt. Men en förändring sker inte i ett handslag. Man går inte från att hata lögner till att själv gå runt och vara mytoman.
Någonting jag har riktigt svårt för är när de som ska vara ens vänner säger en sak ena gången och nästa gång en helt annan. Man kan tro att jag är dum, helt enkelt korkad och inte tänker på sånt. Men tro mig. Jag spelar bara.
Jag tänker, och det är nästan hela tiden. Det man ena gången säger det stannar i mitt minne och i mina tankar och när historien blir en annan nästa gång så VET jag det. För jag minns vad ni först sa. Och då handlar det inte om att man kommit på helt vad som hände utan plötsligt är historien en helt annan. Man var med någon annan eller gjorde något helt annat. Hur går det ihop?
Mycket kan jag ta, men inte falskhet. Det är något av det jag hatar mest och har svårast att förlåta. När det kommer till falskhet så är jag faktiskt långsint.
Så tänk på det.
Ska ni ljuga för mig så ljug smart. Jävligt smart. För lögner kommer tillbaka. Jagar ikapp dig och biter dig i röven. Tänk på det!
Jag VET när du ljuger.
Micha Hellberg'
Det är klart att alla förändras med tiden och det är inget som man kan göra något åt. Men en förändring sker inte i ett handslag. Man går inte från att hata lögner till att själv gå runt och vara mytoman.
Någonting jag har riktigt svårt för är när de som ska vara ens vänner säger en sak ena gången och nästa gång en helt annan. Man kan tro att jag är dum, helt enkelt korkad och inte tänker på sånt. Men tro mig. Jag spelar bara.
Jag tänker, och det är nästan hela tiden. Det man ena gången säger det stannar i mitt minne och i mina tankar och när historien blir en annan nästa gång så VET jag det. För jag minns vad ni först sa. Och då handlar det inte om att man kommit på helt vad som hände utan plötsligt är historien en helt annan. Man var med någon annan eller gjorde något helt annat. Hur går det ihop?
Mycket kan jag ta, men inte falskhet. Det är något av det jag hatar mest och har svårast att förlåta. När det kommer till falskhet så är jag faktiskt långsint.
Så tänk på det.
Ska ni ljuga för mig så ljug smart. Jävligt smart. För lögner kommer tillbaka. Jagar ikapp dig och biter dig i röven. Tänk på det!
Jag VET när du ljuger.
Micha Hellberg'
2011-08-15
00:07:03
00:07:03
What are words?
Jag undrar vad är ord?
Och vad är ord egentligen när man egentligen inte menar dom när man säger dom?
Folk säger föralltid. Men går det ens?
Människor lovar att man ska vara vänner föralltid och finnas där för varandra. Men efter ett tag sitter man ensam ändå. Och det är alltid när man behöver en vän som mest.
Min bästa vän, min barndomsvän, pratar inte ens med mig längre. Jag har inte fått någon som helst förklaring om varför. Men hon har helt enkelt bestämt sig för att hon inte vill ha med mig att göra. Det är såklart ingenting som jag kan styra över. Men det hade varit lättare om man hade fått en förklaring om varför en vän man haft i 15 år inte vill prata med en helt plötsligt.
Jag vet dessutom att jag inte alltid varit så snäll.
Vissa tillfällen vet jag själv att jag varit en riktigt bitch. Jag kunde styra och manipulera min omgivning hur jag ville. Det är inget jag är stolt över idag. Men jag var riktigt elak.
Jag vet att jag idag är som mest hatad av en massa människor som en gång faktiskt var mina vänner. Och det är endast pga hur jag behandlade människor runt mig. Vänner som familj, främling som fiende. Jag brydde mig inte. Jag hade makt och jag använde den. En gång sa min pappa till mig att jag skulle bli hatad och ensam en vacker dag. Och vad brukar man säga?
Man lär sig av sina misstag. Right?!
Jag vet att man gör det. Jag har fått lära mig den hårda vägen.
Jag var elak, jag var en bitch. Jag håller med. Jag var den där typiska tjejen som frös ut folk och valde sina vänner och dög dom inte efter ett tag så bytte jag ut dom och lät dom veta det.
Men som tur är så lärde jag mig av mina misstag. Och idag är jag en helt annan person. Jag ger alla männsikor en chans idag, jag struntar i utseende och kunskap. Jag bryr mig om peronligheten och jag försöker inte längre forma mina vänner utan dom är bara helt perfekta som dom är i sig själva.
Även jag har vuxit upp.
Så männsikor nu vet vi. Det finns inget föralltid.
Det är bättre att bara leva i nuet och fokusera på det som sker i stunden och vara glad man har just dom fina vännerna man har.
Micha Hellberg'
Och vad är ord egentligen när man egentligen inte menar dom när man säger dom?
Folk säger föralltid. Men går det ens?
Människor lovar att man ska vara vänner föralltid och finnas där för varandra. Men efter ett tag sitter man ensam ändå. Och det är alltid när man behöver en vän som mest.
Min bästa vän, min barndomsvän, pratar inte ens med mig längre. Jag har inte fått någon som helst förklaring om varför. Men hon har helt enkelt bestämt sig för att hon inte vill ha med mig att göra. Det är såklart ingenting som jag kan styra över. Men det hade varit lättare om man hade fått en förklaring om varför en vän man haft i 15 år inte vill prata med en helt plötsligt.
Jag vet dessutom att jag inte alltid varit så snäll.
Vissa tillfällen vet jag själv att jag varit en riktigt bitch. Jag kunde styra och manipulera min omgivning hur jag ville. Det är inget jag är stolt över idag. Men jag var riktigt elak.
Jag vet att jag idag är som mest hatad av en massa människor som en gång faktiskt var mina vänner. Och det är endast pga hur jag behandlade människor runt mig. Vänner som familj, främling som fiende. Jag brydde mig inte. Jag hade makt och jag använde den. En gång sa min pappa till mig att jag skulle bli hatad och ensam en vacker dag. Och vad brukar man säga?
Man lär sig av sina misstag. Right?!
Jag vet att man gör det. Jag har fått lära mig den hårda vägen.
Jag var elak, jag var en bitch. Jag håller med. Jag var den där typiska tjejen som frös ut folk och valde sina vänner och dög dom inte efter ett tag så bytte jag ut dom och lät dom veta det.
Men som tur är så lärde jag mig av mina misstag. Och idag är jag en helt annan person. Jag ger alla männsikor en chans idag, jag struntar i utseende och kunskap. Jag bryr mig om peronligheten och jag försöker inte längre forma mina vänner utan dom är bara helt perfekta som dom är i sig själva.
Även jag har vuxit upp.
Så männsikor nu vet vi. Det finns inget föralltid.
Det är bättre att bara leva i nuet och fokusera på det som sker i stunden och vara glad man har just dom fina vännerna man har.
Micha Hellberg'
2011-07-27
00:19:04
00:19:04
livet
Jag är för tillfället i en svacka.
En stor svacka.
Jag är glad och full av energi utåt, verkar så pigg och glad.
Men ändå så är sanningen helt annorlunda. Inom mig är det andra världskriget och jag försöker få klarhet och vakna ur mardrömmen. För det är väl en dröm, eller?
Varje natt i tre månader har jag vaknat upp i panik mitt i natten. Samma dröm upprepas om och om igen.
Jag blir jagad av någon som nästan hinner ikapp mig. Sen är jag hemma i vardagsrummet och det ringer på dörren. Det står två poliser där som berättar att pappa har dött. men varje gång dom ska säga hur så vaknar jag i panik. Vad är det här om?
Regnet som faller om dagarna faller helt i takt med de tårar jag fäller i min ensamhet.
Tro det eller ej, men den där starka tjejen gråter som ett litet barn nä hon är ensam med ångesten och tankarna på kvällen. Att få känslan av panik för att det blir tungt att andas, Ett förtvivlat skrik som aldrig tystnar.
Sommaren glider förbi ute, men jag kan inte se ljuset.
Jag är fast i mitt mörker just nu. Det kom att bli den värsta sommaren i mitt liv.
Jag jobbar och kämpar mig igenom dagarna. DEt går trögt och jag behöver mycket stöd.
Det jag behöver mest just nu är en famn och någon som stryker mig över ryggen och säger att det kommer att ordna sig..
Micha Hellberg'
En stor svacka.
Jag är glad och full av energi utåt, verkar så pigg och glad.
Men ändå så är sanningen helt annorlunda. Inom mig är det andra världskriget och jag försöker få klarhet och vakna ur mardrömmen. För det är väl en dröm, eller?
Varje natt i tre månader har jag vaknat upp i panik mitt i natten. Samma dröm upprepas om och om igen.
Jag blir jagad av någon som nästan hinner ikapp mig. Sen är jag hemma i vardagsrummet och det ringer på dörren. Det står två poliser där som berättar att pappa har dött. men varje gång dom ska säga hur så vaknar jag i panik. Vad är det här om?
Regnet som faller om dagarna faller helt i takt med de tårar jag fäller i min ensamhet.
Tro det eller ej, men den där starka tjejen gråter som ett litet barn nä hon är ensam med ångesten och tankarna på kvällen. Att få känslan av panik för att det blir tungt att andas, Ett förtvivlat skrik som aldrig tystnar.
Sommaren glider förbi ute, men jag kan inte se ljuset.
Jag är fast i mitt mörker just nu. Det kom att bli den värsta sommaren i mitt liv.
Jag jobbar och kämpar mig igenom dagarna. DEt går trögt och jag behöver mycket stöd.
Det jag behöver mest just nu är en famn och någon som stryker mig över ryggen och säger att det kommer att ordna sig..
Micha Hellberg'
2010-11-02
12:33:19
12:33:19
Arg
Ja, jag är arg. Ni läste rätt.
Bli så galet lack på Sandras chef. Sandra är min bästa vän som förtillfället befinner sig nere i spanien och jobbar. Hon hade tänkt åka hem nu till helgen och vara hemma fredag till måndag. Och när jag har pratat med henne i telefon har jag hört hur glad hon har varit över det.
Men nej, nu kan hon inte komma. För att hennes chef inte vill tillåta det. Och jag förstår henne när hon säger att det känns som hon vill åka hem för alltid och skita i Spanien nu.
Jag kan inte förstå problem med att låta någon åka hem EN helg.
Och dessutom saknar jag min bästa vän och då är det självklart att jag blir såhär arg.
Bästa vän! <3
Sen har vi min båt då. Dem hör inte av sig, så jag har ingen aning om var eller när jag ska mönstra på.
Jag vet inte om det blir imorgon eller om tre veckor liksom. Och jag vill gärna veta det så att jag vet när jag behöver få allt klart.
Och det gör inte saken så mycket bättre att de har varit otrevliga personer som pratat med mig då jag ringt och som kappt gett mig någon information. Det könns bara som att de inte vill ha dit mig och just nu skulle det kännas så mycket bättre att bara stanna hemma. 
Båten..
Micha Hellberg'
2010-11-01
22:22:51
22:22:51
Böda camping
Någon mer än jag som tittade på Böda camping?
Vad tyckte ni om programmet?
Jag tycker att det är synd att tv måste förlöjliga människorna som ställer upp. Som att göra det till värsta stora grejen att de i slummen hade "uniformer" som de gick med på paradgatan. Att han som hyrde en styga sa suveränt till allting och att Wivas spelade in musikvideos.
Visst att man kan klippa till programmen så att det blir lite roligare, men man behöver inte överdriva. Det blir bara för mycket då.
Annars tycker jag att själva programidén är rolig.
Jag har själv campat på Böda sand och tycker att det är roligt att se hur campingen är nu och vad det är för typ av människor som står där.
Men jag tycker att de ska få vara sig själva även om de är med i tv. Eller kanske ska säga framstå som sig själva?
Ge mig era åsikter. Jag vill ha svar på tal :)
Micha Hellberg'
Vad tyckte ni om programmet?
Jag tycker att det är synd att tv måste förlöjliga människorna som ställer upp. Som att göra det till värsta stora grejen att de i slummen hade "uniformer" som de gick med på paradgatan. Att han som hyrde en styga sa suveränt till allting och att Wivas spelade in musikvideos.
Visst att man kan klippa till programmen så att det blir lite roligare, men man behöver inte överdriva. Det blir bara för mycket då.
Annars tycker jag att själva programidén är rolig.
Jag har själv campat på Böda sand och tycker att det är roligt att se hur campingen är nu och vad det är för typ av människor som står där.
Men jag tycker att de ska få vara sig själva även om de är med i tv. Eller kanske ska säga framstå som sig själva?
Ge mig era åsikter. Jag vill ha svar på tal :)
Micha Hellberg'
2010-10-31
23:22:04
23:22:04
Kvällstankar och cola
Ofta när jag läser andra bloggar eller bara srfar helt random på internet slås jag av tanken över att alla vill passa in i en och samma mall. Det är en mall som vi endast kan skylla på att media har skapat.
Eller är det media egentligen?
Det borde ju vara modellagenturer som har startat trenden.
Vadå mall, vadå trend tänker ni säkert nu.
Men vad jag menar är att alla tjejer vill se ut på ett speciellt sätt. De ska vara smala, ha snygga kläder och drunkna i smink. Men varför?
Jag kan inte säga att jag tycker att tjejer som är så smala som modeller och sånt tjafs, är fina. Jag tycker verkligen inte att det är snyggt att vara så smal att det sticker ut ben överallt. Vad hände med att tjejer har breda höfter och naturliga bröst i B-C kupa (självklart finns det de som har större naturligt)?
När jag ser statistiken över hur många det är som lider av ätstörningar idag så blir jag arg. Riktigt arg.
När det finns människor som mår dåligt för att de inte kan bli som den i stort sett omöjliga mall man ska leva upp till och passa i, fattar de inte hur sjukt deras mode är då?
På nästan varenda storbloggares bloggar ser man hur detta speglas av dem. Det är inte okej att se ut som man ska, naturligt.
Men tycker folk verkligen att modellerna är snygga där dom står som pinnar?
Det är inte sunt. Det finns modeller som är så smala att dem dör på catwalken, de svälter ihjäl. Det finns inte en enda modevisning med stora modeller där ingen har en kropp som är så slut att den ramlar eller svimmar av. Och detta försöker vi leva upp till och ta efter. Dessa smala kroppar bakom ett liv med svält och ångest. Varför har det blivit såhär?
Jag blir bara så frustrerad, för det finns inget jag tycker är snyggare än när det kommer folk som är naturliga. Som har sin klädstil och skiter i vad andra tycker. Tjejer som går på stan utan smink, det är fint. Jag önskar att jag också hade vågat det. Men vet ni?
Även om jag sitter och skriver om hur arg och frustrerad jag är över detta så är jag själv så grovt fast i detta mönstret att jag knappt kan gå utan smink. Ska det komma någon hit så måste jag sminka mig, åtminstonde måste jag ha foundation och mascara. Det är endast om jag har en riktigt bra dag som jag går utan smink. Och likaväl som jag frågar er varför så ställer jag samma fråga till mig själv. Varför?
Tjejer (och killar), titta på er själva och se hur fina ni är. Ni duger, precis som ni är. Så sjukt bra är ni!
Ta åt er av min kärlek som jag sprider till er!
Micha Hellberg'
Eller är det media egentligen?
Det borde ju vara modellagenturer som har startat trenden.
Vadå mall, vadå trend tänker ni säkert nu.
Men vad jag menar är att alla tjejer vill se ut på ett speciellt sätt. De ska vara smala, ha snygga kläder och drunkna i smink. Men varför?
Jag kan inte säga att jag tycker att tjejer som är så smala som modeller och sånt tjafs, är fina. Jag tycker verkligen inte att det är snyggt att vara så smal att det sticker ut ben överallt. Vad hände med att tjejer har breda höfter och naturliga bröst i B-C kupa (självklart finns det de som har större naturligt)?
När jag ser statistiken över hur många det är som lider av ätstörningar idag så blir jag arg. Riktigt arg.
När det finns människor som mår dåligt för att de inte kan bli som den i stort sett omöjliga mall man ska leva upp till och passa i, fattar de inte hur sjukt deras mode är då?
På nästan varenda storbloggares bloggar ser man hur detta speglas av dem. Det är inte okej att se ut som man ska, naturligt.
Men tycker folk verkligen att modellerna är snygga där dom står som pinnar?
Det är inte sunt. Det finns modeller som är så smala att dem dör på catwalken, de svälter ihjäl. Det finns inte en enda modevisning med stora modeller där ingen har en kropp som är så slut att den ramlar eller svimmar av. Och detta försöker vi leva upp till och ta efter. Dessa smala kroppar bakom ett liv med svält och ångest. Varför har det blivit såhär?
Jag blir bara så frustrerad, för det finns inget jag tycker är snyggare än när det kommer folk som är naturliga. Som har sin klädstil och skiter i vad andra tycker. Tjejer som går på stan utan smink, det är fint. Jag önskar att jag också hade vågat det. Men vet ni?
Även om jag sitter och skriver om hur arg och frustrerad jag är över detta så är jag själv så grovt fast i detta mönstret att jag knappt kan gå utan smink. Ska det komma någon hit så måste jag sminka mig, åtminstonde måste jag ha foundation och mascara. Det är endast om jag har en riktigt bra dag som jag går utan smink. Och likaväl som jag frågar er varför så ställer jag samma fråga till mig själv. Varför?
Tjejer (och killar), titta på er själva och se hur fina ni är. Ni duger, precis som ni är. Så sjukt bra är ni!
Ta åt er av min kärlek som jag sprider till er!
Micha Hellberg'
2010-10-31
20:21:34
20:21:34
Piff & Puff
Jag sitter och pratar med Pernilla på msn just nu. Och jag kom att tänka på att det inte är säkert att jag träffar henne förrän efter praktiken nu. Det är väldigt tråkigt, för Pernilla är en sån person som alltid kommer med ett glatt humör och kör all in.
Det går inte att var sur i närheten av henne. Det är alltid något galet på gång och även i de värsta stunder lockar hon fram ett leende.
Pernilla och jag gör saker spontant, som att stå i köket i skolan och skrika piff och puff för full hals. Eller spontant åka in till stan och ta en cider eller två som plötsligt blir till en riktig karatefylla. Att vi är såpass lika som vi är gör det hela ännu bättre. Perfect match kan man kanske säga.
När jag såg henne första dagen i skolan trodde jag aldrig att vi skulle bli så bra vänner. Men nu sitter jag här och hon är en av de fem som jag litar på mest i hela klassen.
Jag vet inte vad jag ska göra utan min fina vän nu i tre månader ungefär.
Bjuder på en fin bild på henne här!
Micha Hellberg'
Det går inte att var sur i närheten av henne. Det är alltid något galet på gång och även i de värsta stunder lockar hon fram ett leende.
Pernilla och jag gör saker spontant, som att stå i köket i skolan och skrika piff och puff för full hals. Eller spontant åka in till stan och ta en cider eller två som plötsligt blir till en riktig karatefylla. Att vi är såpass lika som vi är gör det hela ännu bättre. Perfect match kan man kanske säga.
När jag såg henne första dagen i skolan trodde jag aldrig att vi skulle bli så bra vänner. Men nu sitter jag här och hon är en av de fem som jag litar på mest i hela klassen.
Jag vet inte vad jag ska göra utan min fina vän nu i tre månader ungefär.
Bjuder på en fin bild på henne här!
Micha Hellberg'
