Önskar man slapp känna
Det har varit några kaotiska veckor.
Nu när alla tror att allting är över, för att rättsprocessen är det. Då börjar min riktiga kamp. Min mentala kamp.
Jag är splittrad i mig själv. Trasig.
Det är som att man bär en mask en mask som har ett påklistrat leende. Man går med den hela dagen som en del av sig själv. Visar alla hur glad man är och vilken energi man har. En falsk fasad, en vandrande vägg där ingenting tränger igenom. Inte just då.
Det är när jag kommer hem och stänger in mig i mitt rum som det värsta börjar. Då kommer alla tankar på allting och ångesten kommer ikapp.
Alla ord ifrån folk runt mig ekar i huvudet och det blir ett totalt kaos av åsikter till höger och vänster.
Paniken växer sig starkare och starkare och då sitter man där och kan knappt andas. Man önskar att man slapp existera.
När man även i allting har en oerhörd ångest över mat och skräck för att gå upp i vikt. Då blir det dubbel ångest. När man väl förlorat runt 16 kg på ganska kort tid. Då kommer tankarna krypandes för varje gram vågen visar plus.
Att kunna äta mat varje dag är bara att glömma.
Varenda minus på vågen blir som en kick. En känsla av att man lyckas med någonting. En liten sak mitt i allt misslyckande, mitt i känslan av att vara värdelös och inte räcka till.
När man ligger i sängen i ett mörkt rum utan att orka prata med någon eller träffa någon. Då känner man sig som den värsta vännen någon kan ha.
Var finns jag när mina vänner behöver mig?
I mitt mörka rum och tycker synd om mig själv..?
Micha Hellberg
Pain
Tårarna rinner, ser hur ditt ansikte förgörs.
Du frågar ut i luften, varför allt gick fel?
Ingen som svarar, ingen som ser.
Tittar i spegeln, du ser lite fånig ut.
Funderar över ditt liv, önskar att det tog slut.
För mig kan du inte visa, för du vet att ja inte förstår,
hur du innerst inne i ditt hjärta mår.
Slår sönder din spegel.
Slår sönder ditt liv.
Någon kommer snart, då blir det ett himla liv.
Du tar upp en glasskärva trycker den mot din hals.
Du trodde det skulle göra ont men du kände inget alls.
Ingen vet hur du känner dig, ingen vet hur du mår.
Att ditt hjärta gråter är det bara du som förstår.
Men tårarna rinner i ensamhet, medan läpparna skrattar och ler.
Att ditt liv saknar mening är det bara du som vet.
Att du inte längre vill leva, är din hemlighet!
Fina vänner och punk på högsta volym
Minnen som jag hade förträngt kommer tillbaka och blir det jag drömmer om när jag sover. Varje gång jag blir trött kommer ångesten smygande eftersom jag vet att resultatet av sömnen blir att jag vaknar av en mardröm då det känns som jag upplever övergreppen ännu en gång.
Jag vaknar inte utvilad som jag borde göra. Jag vaknar oftast stressad och med tårar rinnande.
Jag skulle kunna betala vad som helst för att få en natts lugn sömn. Bara att få somna och vakna utvilad.
Det jag gör nu och som jag blivit expert på är att dra fram leendet. Se stark ut medan jag faller i tusentals bitar på insidan. Håller upp en fasad för att då och då smyga in på toaletten och bara andas ut innan det är dags att gå ut med leendet på igen.
Jag har förstått att jag är stark, men jag är fortfarande inte odödlig. Trots att jag gärna vill inbilla mig det.
Allt för ofta när folk kommer till mig med sina problem och ställer frågan "orkar du?" så svarar jag "det är klart, jag är en odödlig speedy gonzales. jag är stålkvinnan."
Jag måste verkligen lära mig att säga nej. Iallafall fram tills jag kan bära min egen ryggsäck.
Vad som är tur för mig är att jag är såpass lyckligt lottad att jag bor med fina vänner och har en hel drös till med fina vänner runt mig.
Det är dem som håller mig vid liv, dem som hjälper mig att andas. Det är dem som får mig att orka gå upp ur sängen och göra saker och ting för att sikta på ett bättre och friskare liv.
Nu sitter jag i mitt rum och lyssnar på skumdum och skriver om störda minnen med Pällän samtidigt som jag ler för mig själv mitt i allt elände.
Micha Hellberg'
Tänker tillbaka
Jag hade mer än gärna gjort om den dagen. Jag minns den som igår.
Trots att jag var ganska full från morgon till kväll.
Jag vaknade på morgonen, tidigt som attans och fick på mig studentklänning och mössa med mera. Sedan körde min pappa mig hem till min fina vän Lulle.
Där hade vi champagnefrukost, hur mysigt som helst.
Vi skrev i mössorna och blåste i våra visselpipor. Det kom även några lärare dit.
Sedan åkte vi till skolan och jag åkte bil med sofia och hennes far.
Vi drack lite cider och sprang runt på parkeringen utanför skolan. Sedan var det dags för lunch och det kanske inte var den bästa mat man ätit men ändå mysigt.
Efter det började en evig väntan på att få springa ut och det var en underbar känsla att stå på scenen och hoppa, skrika och blåsa i tutorna.
Efter det möttes man av stolta släktingar och vänner som hängde en massa saker runt halsen på en. Och storebror var genast framme med en flaska champagne som man bara skulle halsa.
Och sen en ny att ha på flaket.
På flaket var det ett studsande och skrikande och dansande och det var sjukt kul. Jag kastade iväg lite nallar till några barn på avenyn som blev jätte glada.
Mötte upp min far som körde mig till mottagningen. Hälsade på mina gäster och sprang in och duschade hemma eftersom jag var dränkt i champagne.
Petade i mig lite smörgåstårta och lite chokladtårta.
Skulle göra mig iordning lite snabbt hemma, skallade badrumsskåpet eftersom jag var full och ramlade även i trappan.
Öppnade presenterna och skrattade så tårarna sprutade.
Sedan var det dags att bege sig till studentfesten.
Calles mamma var snäll nog att köra mig in till stan och sedan mötte jag upp Serbi och gick till karisma.
Ramlade med mina 15 cm klackar i trappan och slog i huvudet. Sket i det och festade vidare. Hade jävligt kul.
Sen blev det en taxi hem för 100 spänn eftersom det var min student så gick chauffören med på det.
Väl hemma möttes jag av Calle och mina bröder som var kvar hos oss och jag var fortfarande apfull.
Drack mer med dom och skrattade så jag höll på att dö.
Vaknade morgonen efter och var bakis som in i helvete.
Meeen, jag hade mer än gärna gjort om allting igen.
Jag saknar min klass.
Fina HR3Sjö!!
Micha Hellberg'
Snurrande tankar
Ibland tar känslorna och tankarna helt enkelt över. Man känner att man inte orrkar mer, att livet är för tufft. Man vet precis hur man kan göra för att göra slut på allting. Göra slut med livet och slänga av sig förlovningsringen. Men man gör det inte.
Hur många olidliga ångestattacker krävs det innan man släpper kontrollen och går för långt?
Innan man med en säker handling bestämmer sig för att aldrig mer öppna ögonen?
Dom frågorna snurrar ofta i mitt huvud och det känns som att mitt liv hänger på en skör tråd allt för ofta numera.
Det finns så mycket känslor instängda i mig just nu, som jag inte kan hantera. Känslor som ibland gör mig radiostyrd och nästintill okontaktbar.
Människor omkring mig har alltid sett mig som den starka tjejen som tar sig igenom allt. Dem har berättat om hur mycket dem beundrar mig och ser upp till mig för min oerhörda styrka.
Men det dem inte vet är att den enda känslan och tanken har varit att jag måste hålla mig stark och gå med huvudet högt när ingen annan gör det. När jag faller samtidigt som mina nära är alldeles förvirrade, då tar jag i och kämpar med all den ynka energi jag har för att resa mig igen. Bara orka ett litet tag till.
Men när mörkret omger mig och huset blir tyst kommer allting över mig. Paniken, tankarna och ångesten.
Tårarna rinner i floder medan jag desperat försöker att andas. Tankarna blir att jag måste skärpa mig och bara klara en dag till. Bara ett tag till.
När nästa dag börjar är det en kamp att resa sig ur sängen, för att sedan utstråla en styrka som inte ger minsta lilla aning om kampen som varit under natten.
Kampen mellan liv och död.
Micha Hellberg'
Regn
Det regnar i Göteborg.
Det regnar inom mig.
Sitter på vagnen hem med tårar som bränner i ögonen och intalar mig själv att jag måste bara vara stark en liten bit till. Snart står jag i duschen hemma och kan tvätta bort skammen och ångesten för att sedan låta kudden torka mina tårar.
En gång kunde jag ta kommentarer om min kropp osv. Men inte idag. Jag är inte så stark som jag brukade vara och en fråga idag. En simpel fråga om jag gått upp i vikt krossade mig. Lyckades låta bli att tänka på det när jag var med Wawawiiiwaa. Men så fort jag satte mig på vagnen själv så smög sig tankarna på.
Ångesten är stark över mitt utseende nu.
Jag pallar inte!
Inlåst
Som rubriken redan avslöjar så blev jag inlåst av mina sambosar idag. Antagligen trodde dom att jag inte var hemma. Och eftersom att man måste låsa upp dörren ned nyckel ifrån insidan och min nyckel är hos en annan människa så kunde jag inte komma ut.
Det mest komiska var att jag skulle ut för att åka och hämta min nyckel.
Hade det inte regnat ute så hade jag klättrat genom fönstret.
Nu så sitter jag och väntar på att en vänlig själ kommer hit och lämnar nyckeln till mig och sen ska jag in till stan för att möta fina Wawawiiiwaa. Vi har ju inte setts sen i lördags. Riktigt illa. Hoppas att Janne hör av sig snart och säger att han är här så att jag kan åka. Är väldigt uttråkad just nu. Har sminkat mig och bytt kläder tre gånger redan. Lagat mat och allt sånt.
Nu vill jag in till stan och äta morotskaka!
Micha Hellberg'
