Ibland önskar jag att jag bara kunde få bli accepterad för den jag är. Att jag bara kunde få sluta oroa mig över att folk ska bli sura på mig.
Jag önskar att jag kunde få slappna av och vara mig själv. Släppa loss utan att oroa mig över att bli dömd.
Jag önskar att saker aldrig hade hänt.
Att jag fått en normal uppväxt och fått må bra.
För det gör jag inte som det är nu. Jag har aldrig mått såhär kasst som jag mår nu. Det har blivit för mycket för mig att klara av.
Jag vet om att jag är stark och att många inte tar sig igenom det jag gjort.

Men som det är nu så vet jag inte om jag kommer ta mig helt ur detta heller. Det börjar bli som att problemen avlöser varandra och mitt psyke är totalt kaos.

Nätterna just nu är det värsta som finns. Tankarna snurrar värre än värst. Jag sover ingenting.
Det är bara ett jävla grubblande.
I detta kaoset har jag tappat aptiten helt dessutom. Vill inte äta. Vill bara sova hela tiden.