Det är vårkänslor ute. Eller det är vad alla säger.
Jag försöker känna, jag försöker se. Men jag famlar i mitt mörker. Försöker hitta en väg ut, en väg att gå.
Det känns som att jag väldigt snabbt föll ner i det djupaste hål. Jag har varit här förr.
Jag klättrar. Jag ska ta mig upp. Jag sätter kortsiktiga mål för att ta mig upp ur mörkret.
Jag vill känna glädjen över att våren är här och jag vill känna lyckan över att det åter igen är grönt i alla våra skogar här i Göteborg.

Förut idag var jag med Sandra uppe på ramberget.
Jag älskar det berget och gillar verkligen utsikten starkt. Men jag kände inte glädjen över att se våren i Göeborg. Jag försöker känna känslan av en underbar vår. Försöker känna värmen men jag fryser för att jag är fast i mörkret.

Jag går upp på morgonen och tar på mig min mask och spelar stark och glad. Men egentligen gör det ont i mig. Jag skulle helst sätta mig på marken och skrika och gråta som förtvivlad. Men svag. Drt kan väl inte jag vara? Eller?

Micha är väl tjejen man kan trycka ner och sätta sig på hela tiden, för hon är väl ändå stark?
Vadå lite bråk gör väl inget?
Hon skiter väl ändå i det?

Jo det är klarta att det är just den blden ni har av mig.
Och det är inte så konstigt eftersom det är den bilden jag ger er.
Men sanningen är helt annorlunda. Den sanningen som finns bakom min fasad, bakom min mur. Dit in som jag aldrig släpper någon.
Det är när jag är ensam i mörkret som ångesten kommer ikapp mig och håller mig fast i sitt grepp.
Då ingen ser eller hör tårarna som sakta letar sig ner för min kind.
Jag är förtvivlad och rädd när jag ensam famlar i mörkret utan att se.

Micha Hellberg'