Sitter på jobbet.
Egentligen är det en ganska tung dag idag. Med tanke på den pressen jag haft på mina axlar hela denna veckan så är det ett under att jag levererat som jag gjort.
Jag sitter på helspänn hela dagarna och väntar på den där klappen på axeln.
På morgonen vaknar jag och ser fram emot en dag till på jobbet, men sen kommer den andra känslan över mig. Känslan av en ångest som griper tag i magen och drar runt, pressar in bröstkorgen och stryper ner luftintaget.
Och det är med den känslan som jag har vandrat in på jobbet hela denna veckan.

Utåt försöker jag spela glad och vara som vanligt. Men det är tufft. Ibland tränger tårarna upp i ögonen. Men jag tränger undan dem. Börjar tänka på annat istället.
Vad skulle folk få för uppfattning av mig ifall jag började gråta på jobbet liksom?
Det skulle ju förstöra hela den bilden jag gör så att folk får av mig.

Jag är ju den där starka tjejen som klarar allting. Den där tjejen som man kan kasta all skit på hela tiden.
Hugga i ryggen dagarna i ända. För jag är ju ändå stark. Eller?

Nej kära människor. Hur gärna jag än skulle vilja att det var så, så är sanningen en helt annan.
Jag är precis som alla andra. Jag blir ledsen och ja. Jag gråter också ibland.
Jag tar åt mig mer än vad människor tror.
Jag kan verka nonchalant och korkad. Men saken är att det är den bilden jag vill ge er.
Egentligen både bryr jag mig och förstår mer än vad ni tror. De som känner mig vet.

Men nu blev detta ett ganska tråkigt inlägg. Skriver lite roligare saker sen när jag kommer hem.

Micha Hellberg'