All ångest blir starkare och starkare.
Minnen som jag hade förträngt kommer tillbaka och blir det jag drömmer om när jag sover. Varje gång jag blir trött kommer ångesten smygande eftersom jag vet att resultatet av sömnen blir att jag vaknar av en mardröm då det känns som jag upplever övergreppen ännu en gång.
Jag vaknar inte utvilad som jag borde göra. Jag vaknar oftast stressad och med tårar rinnande.
Jag skulle kunna betala vad som helst för att få en natts lugn sömn. Bara att få somna och vakna utvilad.

Det jag gör nu och som jag blivit expert på är att dra fram leendet. Se stark ut medan jag faller i tusentals bitar på insidan. Håller upp en fasad för att då och då smyga in på toaletten och bara andas ut innan det är dags att gå ut med leendet på igen.
Jag har förstått att jag är stark, men jag är fortfarande inte odödlig. Trots att jag gärna vill inbilla mig det.
Allt för ofta när folk kommer till mig med sina problem och ställer frågan "orkar du?" så svarar jag "det är klart, jag är en odödlig speedy gonzales. jag är stålkvinnan."
Jag måste verkligen lära mig att säga nej. Iallafall fram tills jag kan bära min egen ryggsäck.

Vad som är tur för mig är att jag är såpass lyckligt lottad att jag bor med fina vänner och har en hel drös till med fina vänner runt mig.
Det är dem som håller mig vid liv, dem som hjälper mig att andas. Det är dem som får mig att orka gå upp ur sängen och göra saker och ting för att sikta på ett bättre och friskare liv.

Nu sitter jag i mitt rum och lyssnar på skumdum och skriver om störda minnen med Pällän samtidigt som jag ler för mig själv mitt i allt elände.

Micha Hellberg'