Det har varit några kaotiska veckor.
Nu när alla tror att allting är över, för att rättsprocessen är det. Då börjar min riktiga kamp. Min mentala kamp.
Jag är splittrad i mig själv. Trasig.

Det är som att man bär en mask en mask som har ett påklistrat leende. Man går med den hela dagen som en del av sig själv. Visar alla hur glad man är och vilken energi man har. En falsk fasad, en vandrande vägg där ingenting tränger igenom. Inte just då.

Det är när jag kommer hem och stänger in mig i mitt rum som det värsta börjar. Då kommer alla tankar på allting och ångesten kommer ikapp.
Alla ord ifrån folk runt mig ekar i huvudet och det blir ett totalt kaos av åsikter till höger och vänster.
Paniken växer sig starkare och starkare och då sitter man där och kan knappt andas. Man önskar att man slapp existera.

När man även i allting har en oerhörd ångest över mat och skräck för att gå upp i vikt. Då blir det dubbel ångest. När man väl förlorat runt 16 kg på ganska kort tid. Då kommer tankarna krypandes för varje gram vågen visar plus.
Att kunna äta mat varje dag är bara att glömma.
Varenda minus på vågen blir som en kick. En känsla av att man lyckas med någonting. En liten sak mitt i allt misslyckande, mitt i känslan av att vara värdelös och inte räcka till.

När man ligger i sängen i ett mörkt rum utan att orka prata med någon eller träffa någon. Då känner man sig som den värsta vännen någon kan ha.
Var finns jag när mina vänner behöver mig?
I mitt mörka rum och tycker synd om mig själv..?

Micha Hellberg