Att underhålla sig själv är bästa medicinen mot ångest. Men det är ju inte alltid man lyckas med det.
Ibland tar känslorna och tankarna helt enkelt över. Man känner att man inte orrkar mer, att livet är för tufft. Man vet precis hur man kan göra för att göra slut på allting. Göra slut med livet och slänga av sig förlovningsringen. Men man gör det inte.

Ofta undrar man hur många gånger man kan ligga där på golvet med tårarna rinnande och tankarna snurrandes innan man slutar tveka och förlorar kontrollen över situationen.
Hur många olidliga ångestattacker krävs det innan man släpper kontrollen och går för långt?
Innan man med en säker handling bestämmer sig för att aldrig mer öppna ögonen?
Dom frågorna snurrar ofta i mitt huvud och det känns som att mitt liv hänger på en skör tråd allt för ofta numera.
Det finns så mycket känslor instängda i mig just nu, som jag inte kan hantera. Känslor som ibland gör mig radiostyrd och nästintill okontaktbar.

Människor omkring mig har alltid sett mig som den starka tjejen som tar sig igenom allt. Dem har berättat om hur mycket dem beundrar mig och ser upp till mig för min oerhörda styrka.
Men det dem inte vet är att den enda känslan och tanken har varit att jag måste hålla mig stark och gå med huvudet högt när ingen annan gör det. När jag faller samtidigt som mina nära är alldeles förvirrade, då tar jag i och kämpar med all den ynka energi jag har för att resa mig igen. Bara orka ett litet tag till.

Men när mörkret omger mig och huset blir tyst kommer allting över mig. Paniken, tankarna och ångesten.
Tårarna rinner i floder medan jag desperat försöker att andas. Tankarna blir att jag måste skärpa mig och bara klara en dag till. Bara ett tag till.
När nästa dag börjar är det en kamp att resa sig ur sängen, för att sedan utstråla en styrka som inte ger minsta lilla aning om kampen som varit under natten.
Kampen mellan liv och död.

Micha Hellberg'