Jag har valt att starta en ny blogg på en annan domän. 

Anledningen till det är en nystart. 

Det passade väldigt bra för det nu, med nytt år och allt. 

Ni hittar mig nu på http://nattstad.se/michasvärld

Där kommer jag även att göra bloggutmaningen fina T gav mig!  

Jag tackar blogg.se för den här tiden. :) 

Over and out!! 

Men tankarna snurrar just nu och har gjort ett tag. 

Jag känner mig inte glad. Det är något dom gnager inom mig. Jag känner mig spänd hela tiden och har svårt att slappna av. 

Det är jobbigt med såna här perioder. Man sover dåligt och oroligt. 

Jag sover liksom inte en hel natt. 

Henrik väcker mig ur mardrömmar eller så vaknar jag av mig själv och tittar på klockan. 

Men morgonen är värst. Då är jag ensam hemma och har svårt att komma upp. Riktigt svårt. Det finns ingen energi att hitta för att komma upp ur sängen. 

Samtidigt får jag negativ kritik ifrån höger och vänster. Jag ler och ser ut att ta det bra som vanligt. Men det är svårt. 

Jag är en människa som inte visar känslor utåt. Utan det är en sak jag tar med Henrik. Min fina älskade henrik, min prins! 

Jag var på calor idag. Jag sjöng och var faktiskt riktigt nervös. Såpass att texterna jag egentligen kan försvann ur minnet. Det hela blev oförberett och jag själv tyckte inte att det kändes bra. 

Men jag sjöng för Henrik och han gillade det. Det var det enda viktiga ikväll!

Jag älskar min pojkvän mest av allt på hela jorden.

Han är min klippa och nu ska jag krypa nära honom i sängen och somna i hans famn! 

Micha Hellberg'

Jag skrev fel i förra inlägget!
Huset är 280 kvadrat.
Så kan det gå när man är för snabb med att skriva hehe!

Jag vet att det blir långt mellan inläggen.
Men jag har varken haft tid, ork eller insperation till att skriva.

Såå, vad händer i livet då?
Jo, jag har äntligen flyttat ihop med min fina henke.
Dock blir det inte helt och hållet förrän om ett par veckor.
Men jag måste ändå säga att det är fantastiskt skönt att vara tillbaka i backa igen.
Att vara på välkänd mark.

Dessutom är vårat hus STORT!

Två personer och en liten misse på 180 kvadrat.
Tjena.
Vi får ju nästan ringa varandra mellan våningarna. Haha
Skämt o sido.
Vi börjar komma helt iordning!
Det är gött. (Bara det att jag ska städa liiite idag!! Har ju SMÅ ytor att dammsuga. Hmm)

Jobbet flyter på. Jag har jobbat upp mig ett steg och går nu som ledare vilket innebär stort ansvar.
Att leda arbetet under kvällarna när jag jobbar och ha koll på allting. Men det är roligt!
Det är skönt att känna att man kommer någonstans.

Även om det är långt till jobbet hemifrån så måste jag ändå säga att det går smidigt att ta sig dit.
Smidigare än väntat.
Och tänk nu på att jag sa dit. ;)
För hem är inte lika smidigt att ta sig.
Då missar man nämligen ALLA anslutningar.
HALLÅ västtrafik!!
Hur tänkte ni där? HUR? VAVAVA???

Jaja, that´s life!

Nu ska jag börja städa lite här så Alleballe kan sova i ett av gästrummen inatt!
För ikväll folk då blir det fest på runners.
Sista utomhusfesten för i år.
Gryyyymt blir det.
Så vi ses där! ELLER?! :D

 

Det är ofta som tankarna snurrar.
Det senaste året för mig har rent ut sagt varit ett helvete. I september trodde jag ärligt att jag inte skulle leva nu. Jag hade verkligen planerat precis hur jag skulle få slut på allt.
Jag brände alla mina pengar på alkohol och söp mig full i stort sett varenda kväll.
Sedan gick jag över till att sova bort dagarna. Jag åt ingenting och rasade i vikt. Sammanlagt tappade jag 16-18 kg på två månader.
Med andra ord mådde jag uselt.

Alla känslor som jag tryckt undan i månader kom ikapp mig. Och jag kom till insikt med att jag inte skulle få se mina fina småsyskon mer. Det gjorde nog ondast av allt.
Ondare än att jag inte längre skulle komma att ha kontakt med min farmor som i hela mitt liv varit min bästa vän.

Hade jag dock vetat innan hur hon skulle bete sig mot mig och att jag egentligen inte kunde lita på henne så hade jag antagligen inte haft samma kontakt med henne.
Hur hon betedde sig under den mest kaotiska perioden med att anklaga mig för att ljuga om allting och kalla mig för dittan och datten. Det gjorde ont.
Min farmor som jag pratat med nästan dagligen under hela mitt liv.
Min farmor som gjorde blommig falukorv till mig och som stickade raggsockar åt mig.
Jag saknar henne. men kan hon inte förstå att jag faktiskt har talat sanning och att hennes son agerat på ett sätt som varit orätt.
Då får jag helt enkelt klara mig med att leva utan henne.

Sen finns det vissa saker som jag aldrig kommer att förstå.
Hur kan hon anklaga mig för att ljuga när hon lämnade en man som gjort ungefär samma sak?
Varför skulle jag ljuga och inte den andre personen.

Sen finns det vissa andra saker i det hela.
Jag har alltid varit min pappas flicka och har nästan alltid kommit bra överens med honom. Visst att man haft tonårsbråken osv. Men det hör liksom till.
Vi var ändå ganska bra vänner och jag var med honom när han fixade med mopeder osv nära jag var liten.
Jag valde att bo med honom när han lämnade mamma.
Så hur kommer det sig att om han nu är oskyldigt i allting. Varför har han då inte på något sätt försökt kontakta mig och ifrågasätta hela den här grejen?
Han har både telefonnummer och mailadresser till mig.
Han hade även kunnat få fram min adress, precis som min farmor när hon skickade varenda bild hon hade på mig.
Hon klippte även isär bilder på mig och andra för att radera mig totalt.
Ändå läser hon bloggen jag har.
(Åter igen finns det ip adresser så att jag kan se vem som läser och kommenterar.)

Men en sak som jag är glad över idag och som gjort att jag fått tillbaka livsglädjen.
Det är att jag har min fina Henke. Mina fina kille och sambo som betyder allt för mig.
Han kompletterar mig på alla plan och vi känner varandra utan och innan. Han är det största stödet jag någonsin haft.
Han står stark vid min sida igenom varenda ångestattack och mardröm. Och även varenda aptitlösa dag. Han är min prins.
Min verkliga prins!
Jag älskar honom.

Jag längtar så tills den dagen vi har ett stabilt boende och fina små barn. Barn som blir en del av oss båda.

Dessutom är jag lycklig över att jag har ett jobb att gå till varje dag.
En fast inkomst och en plan med mitt liv. Ett mål som är nåbart.
Ett mål som jag garanterat nått om ett par år.

Med Henke går allt.
Henrik, jag älskar dig av hela mitt hjärta!

 

Micha Hellberg'

Sitter och rensar bilderna i datorn och hittade en massa bilder ifrån studenten.
Jag hade mer än gärna gjort om den dagen. Jag minns den som igår.
Trots att jag var ganska full från morgon till kväll.
Jag vaknade på morgonen, tidigt som attans och fick på mig studentklänning och mössa med mera. Sedan körde min pappa mig hem till min fina vän Lulle.
Där hade vi champagnefrukost, hur mysigt som helst.
Vi skrev i mössorna och blåste i våra visselpipor. Det kom även några lärare dit.
Sedan åkte vi till skolan och jag åkte bil med sofia och hennes far.
Vi drack lite cider och sprang runt på parkeringen utanför skolan. Sedan var det dags för lunch och det kanske inte var den bästa mat man ätit men ändå mysigt.
Efter det började en evig väntan på att få springa ut och det var en underbar känsla att stå på scenen och hoppa, skrika och blåsa i tutorna.
Efter det möttes man av stolta släktingar och vänner som hängde en massa saker runt halsen på en. Och storebror var genast framme med en flaska champagne som man bara skulle halsa.
Och sen en ny att ha på flaket.
På flaket var det ett studsande och skrikande och dansande och det var sjukt kul. Jag kastade iväg lite nallar till några barn på avenyn som blev jätte glada.
Mötte upp min far som körde mig till mottagningen. Hälsade på mina gäster och sprang in och duschade hemma eftersom jag var dränkt i champagne.
Petade i mig lite smörgåstårta och lite chokladtårta.
Skulle göra mig iordning lite snabbt hemma, skallade badrumsskåpet eftersom jag var full och ramlade även i trappan.
Öppnade presenterna och skrattade så tårarna sprutade.
Sedan var det dags att bege sig till studentfesten.
Calles mamma var snäll nog att köra mig in till stan och sedan mötte jag upp Serbi och gick till karisma.
Ramlade med mina 15 cm klackar i trappan och slog i huvudet. Sket i det och festade vidare. Hade jävligt kul.
Sen blev det en taxi hem för 100 spänn eftersom det var min student så gick chauffören med på det.
Väl hemma möttes jag av Calle och mina bröder som var kvar hos oss och jag var fortfarande apfull.
Drack mer med dom och skrattade så jag höll på att dö.
Vaknade morgonen efter och var bakis som in i helvete.
Meeen, jag hade mer än gärna gjort om allting igen.
Jag saknar min klass.
Fina HR3Sjö!!

Micha Hellberg'

Att underhålla sig själv är bästa medicinen mot ångest. Men det är ju inte alltid man lyckas med det.
Ibland tar känslorna och tankarna helt enkelt över. Man känner att man inte orrkar mer, att livet är för tufft. Man vet precis hur man kan göra för att göra slut på allting. Göra slut med livet och slänga av sig förlovningsringen. Men man gör det inte.

Ofta undrar man hur många gånger man kan ligga där på golvet med tårarna rinnande och tankarna snurrandes innan man slutar tveka och förlorar kontrollen över situationen.
Hur många olidliga ångestattacker krävs det innan man släpper kontrollen och går för långt?
Innan man med en säker handling bestämmer sig för att aldrig mer öppna ögonen?
Dom frågorna snurrar ofta i mitt huvud och det känns som att mitt liv hänger på en skör tråd allt för ofta numera.
Det finns så mycket känslor instängda i mig just nu, som jag inte kan hantera. Känslor som ibland gör mig radiostyrd och nästintill okontaktbar.

Människor omkring mig har alltid sett mig som den starka tjejen som tar sig igenom allt. Dem har berättat om hur mycket dem beundrar mig och ser upp till mig för min oerhörda styrka.
Men det dem inte vet är att den enda känslan och tanken har varit att jag måste hålla mig stark och gå med huvudet högt när ingen annan gör det. När jag faller samtidigt som mina nära är alldeles förvirrade, då tar jag i och kämpar med all den ynka energi jag har för att resa mig igen. Bara orka ett litet tag till.

Men när mörkret omger mig och huset blir tyst kommer allting över mig. Paniken, tankarna och ångesten.
Tårarna rinner i floder medan jag desperat försöker att andas. Tankarna blir att jag måste skärpa mig och bara klara en dag till. Bara ett tag till.
När nästa dag börjar är det en kamp att resa sig ur sängen, för att sedan utstråla en styrka som inte ger minsta lilla aning om kampen som varit under natten.
Kampen mellan liv och död.

Micha Hellberg'